S/Y AQUILA

 Resebrev - Gast på Searcher 2002

Beslutet
Alla bär vi på livsdrömmar. En del kräver bara att bli förverkligade och andra kanske blir bäst som bara en dröm. Vid fyllda 57 så kan någon tycka att nu är loppet kört, någon annan tycker att all tid finns kvar, själv tyckte jag att det var dags!
I mitt uppdrag som projektledare för ett ”Ständiga förbättringar projekt” åt ARLA Götene så genomförde jag ett antal sk rollmöten med delar av personalen. Mötena gick bla ut på att lära känna varandra och varandras färdigheter. Mitt eget bidrag vid ett sådant möte var att berätta om livsdrömmen ”Segla med större båt över öppet vatten”. När jag hade berättat om detta var det som ett första steg var taget och nu rullade bollen, jag hade att följa mig själv när jag fortsatte ett sökande efter den farkost som skulle kunna vara  ett alternativ.

Via internet sökte jag och var i kontakt med Baltic Sail och Oceanseglarklubben, OSK. På den senare saiten hittade jag en länk till forskningssegelbåten Searcher och skepparen Alve Henricssons fascinerande levnadshistoria.

Searcher och skepparen Alve
Alve, född i Sydamerika av svenska missionärsföräldrar, har tidigare jobbat ombord på båtar i de södra oceanerna med uppdrag att transportera och utgöra plattform för olika forskningsinsatser. Hans livsdröm var att en gång bli skeppare på egen båt med samma uppdrag.
Innan denna dröm skulle bli verklighet så deltog han i flera bergsbestigningar bla i Himalaya.
I början på 90-talet åkte han så hem till Sverige och sålde sin lägenhet i Stockholm och bosatte sig i Stenungsund. Allt han ägde och mer därtill satsade han liksom flera års byggtid, då han byggde allt själv. Bygget skulle bli en 18 m lång 30 ton tung stålsegelbåt med c:a 250 m²  segelyta och en motor på c:a 275 hk. Båten skulle ha lång räckvidd och fick därför 8 m³ tankar för drivmedel och förstås en watermaker med 2 m³ förrådstank.  Båtens inre layout omfattar en skans med 8 kojer, här sover matroserna, ett lastrum, även här finns kojer, pentrydel, motorrum och i aktern kaptenshytt. Under byggtiden bodde Alve i en barack och i båten då den var så långt kommen.
Efter ett intensivt arbete kom så småningom SSAB och ESAB in som sponsorer, men fortfarande var det Alve som stod för den huvudsakliga finansieringen.
Med båten som döptes till Searcher har Alve tidigare gjort en forskningsresa till Seychellerna mfl resor.

Gast ombord
Den planerade resan var med slutdestination Pitcairn Island i södra Stilla Havet. Resan skulle ta sin början i Stenungsund den 17/8 2002 och slutmålet skulle vara uppnått senast den 14/1 2003. Jag skulle följa från Kanarieöarna till Västindien någonstans.
Alve planerade under transporten från Sverige till slutmålet för en besättning om 8 – 10 man med sig själv som kapten, en styrman och 6 – 8 matroser.
Hela upplägget  skulle finansieras genom sponsorpengar, kontrakt med forskare samt en väsentlig del genom den betalande besättningen under transporten.
Mitt mål var att bli en av de i den betalande besättningen och följa Searcher från Kanarieöarna över Atlanten till Karibien .

Alves krav för en medverkan var flera, bla att man skulle ha seglat med Searcher innan man fick följa med över en längre oceanpassage. För min del krävdes en provsegling för att se att jag trivdes med de förhållanden som gällde ombord.

PROVSEGLINGEN – Sydsverige runt 11 – 15/8 2002

Då jag kom i kontakt med Alve låg Searcher efter sponsorseglingar kvar i  Stavsnäs Stockholm. En lämplig provsegling för mig skulle bli att följa Searcher på resan tillbaka till Stenungsund, där bunkringen skulle ske inför första steget över Nordsjön till England.

 Med minimerad packning som jag lyckats knöla ner i min ryggsäck som jag har vid långfärdsskridskoåkning, kunde jag med tåg och buss den 11/8 ta mig till Stavsnäs och där låg den röd/vita båten förtöjd.

Med många fjärilar i magen så stegade jag fram och klev ombord. Stämningen var allmänt uppskruvad, och ombord fanns en blandad skara av Alves vänner, blivande besättning  med föräldrar och syskon. Efter ett tag fick jag även syn på Alve. En pigg yngling i 45 årstagen som hälsade mig välkommen ombord. För Alves del var det ett farväl till vänner och bekanta på minst 1½ år.

Då jag fått en koj anvisad och höll på att bädda kom Alves kompisar och de gav mig ett spontant råd att ” göra precis som Alve sa, så skulle det gå bra”.

Vid kl 20.00 så fanns det plötsligt en önskan om att få vinka av sina barn bland föräldrarna på kajen, och med en hast så hade vi lossat sista förtöjningen och vi var på väg. När ändå alla var där så kunde vi lika gärna gå som Alve uttryckte det, annars var det egentligen inte förrän på morgonen den 12/8 som vi skulle avgå.

Dessförinnan hade Charlotta, landbaserad representant för Searcher, varit iväg till närmsta snabbköp och provianterat något för de 4 dygn som vi skulle behöva för att ta oss från Stavsnäs till Stenungssund.

Med på båten var Alve, Charlotta, Micke, Calle, Uffe, Sören och jag. Micke och Calle hade tidigare inte satt sin fot på en segelbåt och hade nu tecknat avtal om att följa hela vägen ned till slutmålet i södra Stilla Havet. Uffe, Sören och jag tillhörde de ”erfarna”, då vi hade  seglat inomskärs med vanliga segelbåtar under några säsonger. Ingen utom Alve kunde båten.
Mao så ställdes stora krav på honom och hans ledning.

Efter någon timmes gång hade vi fått fram rätt sjökort, gjort ett vaktschema och låg rätt i kurs på väg in i skymningen. Då var det strax dags för den första middagen ombord. Om inte förr så upptäckte vi nu att vi hade rejäla båtrörelser i den krabba sjön. Under denna provsegling så fick jag flera tillfällen att konstatera att även en 18 m lång 30 ton tung båt kan rulla mycket. Alve förklarade rullningarna med nästan tomma tankar och en hög tung rigg. Sjösjukepillren blev mina trogna vänner, som jag visserligen smög med inför de andra, men ändock tog med tillit varje dag.

Provseglingen gick i  stort med bidevind med ökande styrka och då vi gick längs med sydkusten, jag fick se min hemtrakt från sjösidan, så hade vi styv kuling emot oss.
Friluftstoan utbyggd från akterdäck bjöd på våta chockupplevelser vid besök med vad man kunde kalla spontanbidé. Jag var först skeptisk till lösningen som dock under hela resan visade sig vara en skön plats för naturupplevelser och avkoppling i nästan ensamt rum. Då och då fick man sällskap även på denna plats av någon som fiskade eller hängde tvätt. 

När vi passerat Falsterbo kanal, förtöjde vi i hamnen för att låta Alve vila ut, han hade då varit igång i 2 dygn i sträck. Vi andra gick i 4 timmars skift och Alve gick parallellt med alla.

Öresundsbron är vacker även från sjösidan och strax därefter så visar sig ön Ven hög. Ett besök rekommenderas varmt. Själv har jag inte varit där sedan 1971.

Vi gick nu med nya vaktschema och Alve hade minskat sin egen insats för att få plats med sömn inom varje dygn.. På min lott föll 4 timmar natt när vi passerade utanför delar av västkusten. Jag lärde mig redan då att uppskatta radarn som en duglig hjälp att hålla reda på alla fiskebåtar som låg och snurrade med sina bogserade redskap och samtidig trafik längs  kusten. Ingen gång under resan har jag i samma omfattning stått och försökt tolka lanternor och skatta avstånd och rörelser på andra fartyg som denna natt.

Morgonen den 15/8 gick vi inseglingsfarleden till Stenungssund och  kl 10.00 så hade vi förtöjt Searcher i sin hemma hamn.
Alve såg en lång räcka  av ting på sin ”att-göra-lista” och ilade iväg. Det var nu bestämt att jag skulle följa Searcher över Atlanten med påmönstring i Las Palmas Gr Canaria och sedan vara med till Venezuela med alt avmönstring på ön Isla de Margarita eller Puerto de Cruz på fastlandet.

Mycket nöjd och trött gick jag så med ny svikt och studs i steget till bussen i Stenungssund för att fortsätta med tåg från Göteborg till Norrköping.

AVFÄRDEN 4/9

Flygbolagens prissättning följer okända lagar där i vart fall inte avstånd ingår som parametrar!

En enkel biljett från Stockholm till Gr Canaria kostade c:a 5500,-. En ospec:ad charter med 1 veckas boende och returresa kostade då 1650,-i delat dubbelrum, enkelrumstillägg 1200,-. En extra medföljande kostar alltså endast 450,- extra. Mao så blev avfärden en veckas chartersemester för mig och även min fru för mindre pengar än vad en reguljär enkel flygbiljett skulle ha kostat. Hamnar man då i S:t Augustin på hotell Carolina då är det Bingo. Vår avresa till Gr Canaria blev den 4/9 med sikte för mig att mönstra på den 9/9 i Las Palmas.

Searcher hade förtöjt i Las Palmas vid en fast gjuten brygga, med påföljd att tidvattnet gjorde båten svår att nå. Vid vårt besök den 5/9 ombord så träffade vi avmönstrande besättning, 3 gentlemän i min egen ålder, samt dom som jag sedan skulle dela Atlantöverfärden med.

Vi skulle bli endast 8 ombord då ett par hade måst backa ur. De som skulle följa var Alve, Micke, Robin, Calle, Cissi, Uffe, Mattias och jag. Micke, Robin, Calle och Cissi hade varit klass kompisar genom högstadiet och gymnasiet och var i åldern 19 – 20 år. Uffe 27 år antroprosof-typ med flöjten alltid i fickan. Mattias 36 år polis, sjukvårdsutbildad fjällvandrare, dykare och boende i Stockholm på egen 43 fots stålbåt var styrman ombord och standin för Alve. Jag 57 år oldboy ombord.

Den 9/9 kl 13.00 mönstrade jag på och fick min ”gamla” koj i Skansen igen med eget stuvfack. Det var jag och Micke som mönstrade på nu, de andra hade redan varit på båten en månad. Med andra ord så blev det för oss att ta oss in i en befintlig grupp ombord.

På morgonen den 10/9 så sänds ungdomarna iland för att ta passfoto i reserv i fall att, och vi övriga gör båten sjöklar med bla att tanka diesel. Bunkring av livsmedel var redan klart vid min påmönstring och det skulle räcka till Kap Verde. Och så är vi på väg. Äntligen, all väntan och allt förprat är nu slutligen förbi.

Min start var dock den sämsta tänkbara med migrän, dålig sömn och efter bara ett par sjömil i måttlig sjöhävning så var det dags för mig och gå ner på knä för att offra till Neptun. Offret gjorde dock god verkan och nästan genast så mådde jag betydligt bättre.
Nu har jag åter att  förlita mig på sjösjukepiller och det gör jag stor del av resan, men så småningom ska jag få sjöben och kunna stå på akterdäck och hänga tvätt när båten rullar utan att hålla i.

Den andra dagen efter avgången från Gr C fick vi ett oförglömligt minne då vi såg den stora stjärtfenan på en trolig svärdfisk som simmade parallellt med båten och stack upp c:a 1 m över ytan. Hur stor skulle denna fisk vara? Vi såg den aldrig i sin helhet.

Ombord finns goda hjälpmedel i form av radar, sattelittelefon, GPS-ansluten navigationsdator med Transas sjökort över hela världen och förstås en autopilot. Den senare hade vi extra starka känslor för då den slutade att fungera 1 dygn norr om Kap Verde. Searcher visade sig kräva sekundpassning på rodret, i synnerhet då vi gick med korsade utspirade segel i växlande vindar. Efter några timmar till rors så fungerar även det bättre och en cyklingskänsla infinner sig, dvs en instinktiv balanshållning av kursen. Det är dock odugligt att styra mot de moderna digitala instrumenten då fördröjningen försvårar en styrning mot tendensen i kursändringen, vilket är nödvändigt för när väl kursfelet är, så beskriver båten redan en sväng som tar tid att stoppa. Bästa resultat ger styrningen mot en punkt på himlen, tex en stjärna eller ett moln duger också om inget annat finns.

Resan går med spirade segel och fart 7 –8 knop i medelgrov sjö som inte besvärar nämnvärt då vi går med. Vi har dock rullning i båten som tar kraft och besvärar vid spisen. Det är mer än en gång som dagens kock kommer upp stolt i sittbrunnen med ugnsformen fylld med en god sås, som vi en stund senare torkar upp från oss själva och allt som råkade befinna sig i vågrörelsens riktning. Det slutar med att dukning sker inte på sittbrunnsbordet utan under detsamma. Det  är lite lättare att skölja av på den nivån.

På natten mellan den 12 – 13/9 hör vi anrop på VHFn om distress läge för en båt, vi vet inte vad för typ, räddningsledningen avböjer vår medverkan. Efter hemkomsten har jag kopplat det till den stora färjekatastrofen utanför Senegal där flera hundra personer omkom, siffran 800 noterad. Vi hade då 12 m/s och befann oss troligen 65 M från haveristen som hördes tydligt på VHF.

Den 15/9 angör vi Kap Verde ön Sal med hamnstaden Palmeira och lägger oss på svaj i hamnen så som alla övriga långfärdsseglare. Vi har då seglat 780 M från Gr Canaria.

KAP VERDE 15 – 21/9, hett landskap och varma människor

Detta är en ögrupp utanför Afrikas västkust i höjd med Senegal. Ögruppen består av flera öar. Sal är den ö där den internationella flygplatsen ligger och vi gick in där i hamnen i Palmeira. Beställda reservdelar till autopiloten skulle anlända hit, när visste vi ännu inte.

Öarna som ingår i Kap Verde är av vulkaniskt ursprung och klimatet är mycket torrt. Det lär regna vart annat år och då är det skyfall i 2 dagar, sen är det alltså 2 år till nästa 2 dagars period. Landskapet var vid vårt besök helt bränt av den starka solen. Man kör omkring i bra bilar, bor i enkla hus och vi möttes av glada öppna vänliga människor som är hjälpsamma, många gånger mer hjälpsamma än säkra på den info de lämnar.

I byn Palmeira där vi låg med båten så hämtade invånarna vatten vid ett tappställe mitt i byn, det var totalavsaltat vatten som kördes dit i tankbil. Där stod barn och kvinnor med de klassiska tunnorna som numera är i plast och som fyllda bars på huvudet, som allt tungt buret av kvinnorna.

Flera öar i ögruppen har en stam av havssköldpaddor som återvänder för äggläggning. Vi kom i kontakt med forskarstuderande Begonia från Gr Canaria som för fjärde året följde de äggläggande havssköldpaddorna med patrullerande militärers hjälp. De märker och följer upp år från år antal och återvändande med lyckad äggläggning. Deras forskning på ön Sal bedrivs vid byn S:a Maria på en 2 km lång djup sandstrand som var full med sköldpaddornas släpspår upp från havet och tillbaka.

Byn S:a Maria är den plats där turistsatsningen är störst. Där finns det fina resortanläggningar och mycket ledig plats då vi besökte ön. Fina stränder med bra bad ligger alldeles intill. Ett besök kan bli njutbart om inriktningen är dykning, bad och därutöver ett lugnt liv.

Efter några dagars väntan på reservdelar gick vi vidare med Searcher till ön Ihla de Santiago  där huvudstaden Praia är belägen. Den här ön ligger 75 M söder ut från Sal och påminner mycket om den. Staden är välförsedd vad gäller varor som vi européer gärna vill finna och håller samma prisnivå. Vad lever man av på Kap Verde? Vi såg ingen industri eller någon agrar verksamhet av något slag, det sades att allt importeras. På ön Sal finns en saltgruva i övrigt ingen industri. Finns det ett stödprogram för K.V.?

Efter många förvecklingar, mutor och div annan påverkan hade kapten Alve reservdelarna i sin hand och vi kunde äntligen säga att nu går vi mot Tobago på andra sidan Atlanten. Dock fick vi handstyra ytterligare ett par dygn innan en polvändning upptäcktes och allt åter fungerade till full belåtenhet.

ATLANTEN 21/9 – 5/10, vidgade vyer med dagliga dyningar

September är en del av bästa orkan tornado säsongen på Atlanten. Tornados lär bildas norr om lat 7° N och redan på östra sidan av Atlanten vid Kap Verde. Alves strategi var därför att gå SSV ned till 6° N och därefter rakt över mot Amazonas mynning för att sedan vika av NV längs Sydamerikas kust mot Tobago. Denna linje följdes i stort för överfarten.

Efter några dygn till sjöss så infinner sig en rytm, en rutin, en vardag ombord, där var och en gör sitt, man hittar sina revir och får perioder för fritid och arbete. Arbetet består av vakthållning 2 x 3 timmar per dygn, städning och matlagning. Mycket kroppskrafter går till att bara vara ombord och följa båtens rörelser i dyningar och vågor, detta gör man ju dygnet runt utan paus. Fritiden består av personlig hygien, fiske för intresserade, läsning, samtal och lyssna på musik. Vi har lyxen ombord att vi kan duscha i sötvatten varje dag. Reviren byggs upp ombord genom att dela samma yta men på olika tidsperioder att vara där och det fungerar i stort sett utan friktioner.
Jag skulle vilja hänföra också sovandet till arbetet. Det tar ett par sovperioder, som pga vaktschemat kan vara flera per dygn och ligga på alla tider, innan man har hittat ett par ställningar som gör att man kan slappna av och ändå inte rulla i kojen. Förutsättning för att sova är att man ligger hyggligt stilla i förhållande till kojen och att man i stort är avslappnad.

Atlanten är stor med vidder av vatten. Jag tröttnar aldrig på att sitta på akterdäck och titta på hur vågorna förändrar den vy som omger båten på alla sidor. Ingenting annat stör denna bild, det går flera dagar utan att vi ser något annat fartyg, men ändå plötsligt så händer det, vi får närkontakt med ett fartyg. Vi blir tvungna att väja, mitt ute på Atlanten vid fel tid på säsongen på fel plats med tanke på vanligaste överfartsleder. Varför klarar sig så många ensamseglare egentligen?

Med vårt kursval har vi kommit in i det lågtrycksbälte som alltid finns vid ekvatorn med i huvudsak dåliga växlande vindar, även vertikala och detta leder till en hel del behov av den tillförlitliga motorn vars ljud blir en del i vardagen. Elverkets ilskna ton tycker jag illa om under hela resan, trotts att jag vet att det är grunden för mycken komfort ombord. Detta är i drift 3  – 4 timmar varje dygn.

Flera timmar sitter jag med nya Sony digital kamera modell P9 för att fånga flygfiskarna som under hela resan syns, i synnerhet morgon och kväll, och flyger ända upp till 50 m. Vi kan särskilja några olika sorter, det finns de som flyger med stjärtfenan i vattnet som en propeller och seglar på vingarna och det finns de som helt lämnar vattnet och flyger på vågornas hangvindar. Jag som aldrig sett flygfisk tidigare gav Alve ett gott skratt när jag undrade vad det var för sorts fågel!

Likaså försöker jag fånga en bild av de återkommande besöken av delfiner och tumlare som under en stund slår följe med båten. Varför, lek, jakt eller socialt beteende? Det blir aldrig bra bilder av dessa motiv, en digitalkamera av denna typ behöver betänketid för att fokusera mm och det räcker för att motivet ska ha flyktat scenen.

Vid 2 tillfällen såg vi stim av delfiner som på linje plaskande simmade som vi förstod det för att driva ihop betesfisk. De hoppade, slog med stjärtfenorna och de var  mer än 100 individer på linje. Detta kunde pågå några minuter sedan upplöstes det hela.
En kväll såg vi en stor 3 – 4 m svärdfisk som kom som flygande över vattnet c:a 100 m från båten, den simmade uppe på ytan och slog med stjärtfenan och kroppen mot ytan. Var det jakt som pågick?

Temperaturen var genomgående 35 – 40 ° C i luften och 28 – 30 ° C i vattnet. Det krävs en god vaksamhet så att man får i sig nödvändigt med vätska, vilket då består av totalavsaltat vatten.

Mitt på Atlanten var det dags för oljebyte på huvudmotorn, vilket Alve gjorde. När han väl var klar, satte vi ut hajvakt och hoppade i för Atlantbad. Mitt första dopp var väldigt spännande, att lämna båten mitt ute på havet, på 4000 m djup utan någon lina med alla dessa stora djur i vattnet som vi såg varje dag. Redan andra gången var det med större trygghet som jag vågade vända båten ryggen och simma rakt ut i fri vidd. Det gäller dock att vara vaksam för varje dyning lyfter iväg båten som kan driva med rejäl fart. Dessa dopp blev minnen för livet för mig.

Fisket från akterdäck gav utdelning så att vi hade fiskkött hela resan, då vi kunde lägga  visst överskott i den lilla frys som en av killarna tagit med. Strömförbrukningen för denna var c:a 2 A av de totala 5 A ombord på 24VDC vid segling med autopilot. Ett kylskåp fanns även på denna matning. Utöver elverket som drevs av en dieselmotor så fanns det vindgenerator ombord. Inga solceller användes.

Frukostgröten koktes på mussli då det inte gick att få tag på havreflingor på Gr Canaria eller Kap Verde. Det gick aldrig att vänja sig riktigt, även om vi höll god min inför varann.

Flera nätter samlades hela besättningen för att se den gnistrande stjärnhimlen. Stjärnorna lyste så starkt att det blev blänk i vattnet som av månen här. Vintergatan syntes mycket klart. Oftast var det då alldeles tyst, ingen ville bryta den stämning och känsla av alltets storhet och vår egen litenhet som situationen gav.

Vi gick i starka strömmar, upp till 4 knop, som vi mestadels fick tvärs eller rakt mot och de angivelser som angav nordlig ström vid sydamerikanska kusten stämde inte heller. Först på slutet före Tobago hade vi medström, nordlig, men då 1- 2 knop inte 4 som sjökorten sade.
Atlantens vatten växlade färg beroende på var vi befann oss i förhållande till kusten. I huvudsak så var det den djupaste blå jag överhuvud har sett eller kan tänka mig, för att sedan få en bruten färgton då vi närmade oss Amazonas utlopp. Vi såg då också växlande strömmar med varierande vågbildning som växlade mellan oljad lugn yta, krabba Östersjövågor följt av dyningar. Dessa olika vågtyper växlade relativt frekvent under den period då vi befann oss närmast Amazonflodens utlopp. Då vi kom längre norrut blev havet åter blåare och de vanliga dyningarna rullade igen ostörda.

Förråden började tunnas ut och alla färskvaror var nu slut. Längst höll sig vitkålhuvudena, de kunde ligga en månad utan att förfaras. Rotfrukter och även vanlig frukt håller sig  1 – 2 veckor om de läggs öppet luftigt. När de kollapsar så är förloppet snabbt till förruttnelse, det sker inom ett dygn. Det gäller att varje dag gå över förrådet och rensa bort dåligt för att undvika spridning.
Det går mer mat än vad man tror! Båtens ständiga rörelser kräver energi hos besättningen. 

Med hjälp av radar och navigationsdator kunde så Alve den 5/10 kl 02.30 ta oss in i bukten utanför byn Charlotteville på Tobagos NV del.

TOBAGO 5/10, grönare än grönt

Vilket fantastiskt intryck jag fick den första morgonen på Tobago. All denna prunkande grönska i kontrast till det brända Gr Canaria och Kap Verde. Under mer än en månad hade jag inte sett ett grönt landskap och nu blev jag överväldigad.
Efter sedvanliga inklareringsförfarandet så kunde vi då komma iland efter vår Atlantöverfart och åter gå till en affär och köpa färska varor. 

Tobagos tropiska klimat innebär regn nån stund varje dag ofta med samtidiga byiga hårda vindar som sliter och drar i allt. Regnvädren kommer plötsligt och är sen lika plötsligt förbi. 

På Tobago finns flera vattenfall. Vi åkte till Argyles Falls som ligger mitt på ön och består av 7 etager med fallhöjd 10 m c:a i varje. De modigaste hoppade ned i de små lagunerna som bildas vid fallens fot, de andra simmade med mig i lagunerna och tittade på.

Tobago samstyrs med Trinidad av en president. Just när vi var där var det valdag. Dagen före valet åkte de 2 kandidaterna i kortege över ön, den ena på fm och den andre på em. Båda bjöd på mat med rom som måltidsdryck och spelade musik därtill. Alla dansade och var fina i de T-shirt som delats ut av kandidaterna under tiden. Allt detta hände på torg och gator i byarna längs huvudvägen på ön, så även i Charlotteville där vi hade hemmahamn.

Huvudstaden Scarborough ligger vid södra kusten och dit är det en bedövande vacker väg från Charlotteville. Det lär vara hastighetsbegränsning till 50 km överallt, men ingen tycktes bry sig. Alla bilar som kom ner till Charlotteville hade pyrande bromsklossar, ingen klarade sig med motorbroms utför den långa bergsluttningen ner till byn.

Kusten bjuder  på fina rev för dykning.

Enligt vad invånarna sa så är Tobago jordens bästa plats att bo på, fint klimat, goda frukter som växer vilt och glada människor som förstår att njuta livets goda.

En klippning kostade för mig 25 sek i huvudstaden. Det var mycket billigt att åka taxi, i synnerhet en sk stortaxi. Samåkning tillämpades oftast i taxina, dvs om någon skulle på samma håll så stannade bilen och tog upp. Även många privatbilar åtog sig körningar och gick att hyra.

LOS TESTIGOS 10 – 11/10, allt sticks och är giftigt

Rakt västerut 150 M från Tobago ligger ögruppen Los Testigos. Enda sättet att komma hit är med egen båt. Här är det åter igen ett torrt klimat med ökenväxter, som någon ombord sa - allt sticks och är giftigt!

En liten folkgrupp bor på 2 av öarna och på den ena har kustbevakningen en station där inklarering sker provisoriskt för Venezuela. På denna ö finns även en skola och ett litet kapell. El produceras med dieselkraftverk.

Normalt beviljas man högst 2 dygns uppehållstillstånd och dykförbud råder. Hummerfiske som startar vid ett givet datum är tillsammans med ”vanligt” fiske deras utkomst. Det kommer även fiskebåtar från övriga Venezuela för att fiska här och naturligtvis leder det till konflikter. En av de ”vanliga” fiskemetoderna var att sätta upp ett nät och därefter gå drev med dykare, fri- eller aggregat-försedda. De kom till oss och fick laddat 8 tuber då de hade problem med den egna kompressorn, enligt egen utsago.

På ön fanns det stora ödlor som var svåra att komma nära, de var så skygga.

När vi var där var alla sysselsatta med att laga och tillverka enkla hummortinor, då det var fiskepremier ett par veckor senare.
Min avmönstring var sedan tidigare bestämd till ankomsten till Isla de Margarita och mentalt hade jag redan vid avfärden från Tobago börjat slutsummera min Searcher-resa. 

ISLA  DE MARGARITA 12 – 23/10, åter i västerlandets lyx

På morgonen den 12/10 kl 03.00 angjorde vi staden Pampatar på ön Isla de Margarita vilken är en del av Venezuela. Tidigare var det en friskattezon, men priserna är nog fortfarande betydligt lägre än här i Sverige.

Det är allmänt känt att inklarering till Venezuela inte är en barnlek, det kräver uthållighet och god kännedom om en komplicerad sekvens av papper och stämplar.

Vi hade oturen att pricka den dag då Columbus upptäckt av Amerika firades, varför man nu gör det, mao så var det mesta stängt. Dock kunde vi få en inklarering av båten provisoriskt i hamnkontoret och besättningen skulle kunna klareras in med en resa till flygplatsen vid  grannstaden Porlamar som dessutom är den stora staden på ön.

Efter många timmar och någon extra uppmuntran till tjänstemännen, vad vi skulle kallat mutor i Sverige, så var besättningen inklarerad och kunde gå iland. Jag var med under hela förloppet eftersom jag skulle mönstra av här och även söka ett hotell.

Efter en god middag som vi fick med vägledning från taxichauffören, så tackade jag för mig och önskade alla lycka till. Min resa med Searcher var förbi och en normal turistsemester väntade mig på ön.

Jag bodde på hotell Hilton de två första nätterna, 1450,-/natt, kontrasten kunde inte vara större, ensam i ett stort lyxigt rum med kaklat bad, luftkonditionering, betjäning med stor överfylld buffé med många rätter att välja på och allt stod stilla. Konstigt nog blev jag inte landsjuk, det här att allt gungar när man kommer i land. Vanligtvis känner jag av det men inte denna gången.

Det var nödvändigt att söka något billigare och då fann jag hotell Bella Vista i Porlamar alldeles vid en fin och vacker strand för bara 450,-/natt med frukost.

Jag gjorde en örundtur sk ö-safari där öns natur visades upp, bla världsnaturarvet Laguna Restinga vilket är en stor lagun med anslutning till saltsjön. Ön är bergig och mycket karg. Växtlighet och klimat överensstämmer med Los Testigos.

Resort Dunes ligger på NV delen av ön vid en fantastisk strand. Sjöhävningen är större här än på södra sidan där Porlamar ligger. Hotel Dunes villkor är all include för 60USD/natt, mycket prisvärt.

Då jag var på ön var det lågsäsong och regnperiod. Under de 12 dagar som jag vistades på ön kom inget regn. Normalt innebär regnperioden att det regnar 2 dagar i veckan och att temperaturen då faller från 30 – 35 ° C till runt 28 – 30 ° C. Rätt uthärdligt för en svensk även det!

Bensin och diesel kostar mindre än 1,-/liter och det är billigt att åka taxi. Venezuela är en stor producent av petroleumprodukter. USAs influens är märkbar och att de är missnöjda med den politiska utvecklingen i landet kunde vi märka av de oroligheter, framförallt i Caracas, som lär vara uppbackade av CIA.

Dagarna förlöpte med sol, bad, promenader och sökandet efter något som jag behövde i affärerna, utöver de obligatoriska presenterna som måste finnas med hem. I affärerna finns allt som vi har här och mer därtill. Dock saknas åÄÖ på datorerna.

Efter 10 dagar på ön så började jag känna en mättnad och hade då fått tag i en biljett på Lufthansa för 8500,- retur till Stockholm. Enkel biljett skulle ha kostat 15000,-. Min första ansats var att resa till Norrköping men SAS prissättning omöjliggjorde ett sådant upplägg. Resan från Kastrup till Norrköping var nästan lika dyr som från Caracas till Kastrup. Alltså hamnade jag på Arlanda och tog så tåget till Norrköping. På mindre än ett dygn, effektiv restid 11 timmar, hade jag kommit tillbaka till Sverige igen.

HEMMA IGEN 24/10, flera erfarenheter rikare

Känslan av resa fortsatte även efter att jag kommit hem, då kontrasten var så stor. Ett rent och välskött landskap böljade utanför tågets fönster under hemresan från Stockholm.

Atlanten, den minsta av våra oceaner, är väldig  med vackra varierade vyer.

Vår Searcher resa gav en längtan att uppleva mera havssegling.

Då man befinner sig mitt ute på havet finns ingen annan hjälp än den egna. Dagens kommunikationer och navigationshjälpmedel har förändrat situationen väsentligt, så länge de fungerar. Utgå ifrån att det kommer att bli tekniska fel och att det är de traditionella metoderna som står sig för navigeringen.

Det blir mycket tid för läsning och samtal ombord. Det är bra om det finns förutsättningar ombord för detta.

Efter flera dygn till havs så uppstår en längtan till att nå hamn, och efter några dagar i hamn, vill man åter ut på fritt vatten.

Resan med Searcher, totalt 3500 M, gav mersmak och erfarenhet för en ytterligare resa, som inte alls är bestämd men som jag väl kan tänka mig. 

Om Matros sökes – var god kontakta

Så föll sig orden när jag nyss hemkommen läste min dagbok och summerade intrycken från Searcher-resan, intryck som står sig än idag !
Ett minne för livet !